Om man ska gå runt och försöka förlåta sånt man egentligen inte kan förlåta
förminskar man sig själv. Det är bara att move on, men jag tror inte på att förlåta. Det
finns saker som är oförlåtliga och face it. Att nöja sig med mindre är inte självrespekt.
Ilska och sorg är temporärt men självrespekt är den religion vi borde konvertera till.
Man fattar varför vissa människor behöver tro på gud, om man inte kan acceptera det
oförlåtliga, att gud förlåter som man själv inte kan, att man inte behöver ta ansvar för
det där. Men jag är min egen jävla gud. Jag bestämmer själv. Konstant. Aldrig nöja
sig med mindre. Sätta sig själv i första rummet. Respektera sig själv. Aldrig
kompromissa. Vara lycklig och kär i sig själv, så jävla glad att jag är jag. Att
jag kan klara allt med min egen hjärna.
Pappa säger att allt blir bra för du är så jävla bra. Pappa säger du är GRYM.
"När allt känns jävligt tänker jag på dig, saker du gjorde när du var liten. Du är helt
fantastisk det har du alltid varit. Du vet hur speciell du är va?"
Brorsan säger du är exakt samma som när du var liten. Jag ser ingen skillnad.
Och det betyder allt för det är sant.
Och jag vill aldrig vara som någon annan, det finns inte en människa i hela världen jag
vill likna. Det är allt det som skiljer mig från alla andra som gör så att jag så jävla bra,
att allt kommer bli bra, det kommer bli grymt.
Man måste kunna avgöra vilka relationer som är värda mer än en handling.
En pappa en bästis en lärare en själv.
Om jag försökte förlåta allt skulle jag inte kunna ha kvar respekten för mig själv.
Och om en handling ett svek kan förstöra allt är det inte värt det. Men det finns de
som är värda allt. Och som tycker att jag är värd allt.
Det gör mig så jävla glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar