Nyss när jag satte på kaffe åkte det förbi en kille på en sånhär liten crescentmoppe
med randig tröja och keps och ryggsäck skateboard på pakethållaren. Precis en sån
jag ville ha när jag var fjortonfemton. (Killen alltså, varken moppen, tröjan, kepsen
eller ryggsäcken.)
Någonting med lukten, frisyren, koncentrationen, händerna.
Men när man gav sig in i det med en jävla massa hjärta visade det sig alltid att man
inte hade så mycket att hämta som man trott. Att det bara var man själv som målade
upp världar och bilder inuti huvudet och verkligheten bara var kinden mot betonggolv
och cigaretter och sommaren var så kort, det tog så lång tid att förstå, man stod
med din sjuåringshjärna och sjuåringsögon och förstod inte.
Så blev man full och väck och grinade.

Jag menar herregud de var ju femtonsextonåriga snubbar och nu fyller man tjugo
och jag menar, herregud igen så mycket bättre har det inte ens blivit. Det är mer som
om sprickan växer och man gör sig inte illa lika ofta men när man väl gör sig illa är
det tusen gånger värre, misstagen blir inte misstag utan personlighetsdrag.
Om man gör sig illa.
Det mesta kan man ändå hålla på behörigt avstånd, rucka på förutsättningarna, här är
det jag som är bäst spelar ingen roll vad ni gör.
På ett sätt var det tillochmed bättre att vara fjorton, inga väggar och gränser och
isblock inuti, bara känslor som rann ut över alla bredder och en enorm ability att
grina över saker. Jag sörjer att allting blev så förstört, att allting hände, att jag inte fick
tillbaka min kropp och min blåögdhet.

Man har en sån enorm möjlighet att göra varandra så jävla illa. Och jag ska säga dig
att jag tänker på det här varje dag. Jag har tänk så mycket på det här. Men ändå är
mina sjuåringsögon stora och oförstående på hur man kan
hur man kan och händer runt handleder.

Och hela den här bilden alla verkar ha i huvudet och frågan är vad det ska defineras
som, hela den här grejen som i brist på bättre ord kallas för kärlek och som oftast i
praktiken inte fungerar. På ett eller annat sätt. För det är inte kärlek det handlar om.
Det är att man är så rädd att vara ensam och att man är så rädd att vara ensam är för
att man inte riktigt fixar sig själv. Och utifrån den desperationen är det svårt att pricka
rätt, att inte bara ta någon och fästa sig vid och fascineras av och lukta på halsen
och vara hög och blind och slippa tänka på allt det där som kryper som feta
ångestlarver under huden. Men fixar du inte dig själv fixar ingen annan dig heller.
Alla människor har ju någonting som går att älska. men alla människor kan inte se
så rakt på dig och se allt det hos dig som är så värdefullt och älskvärt. Och kan han
inte det så är han inte värd det.

Att det tog så lång tid för en att fatta vidden av hur mycket man kan använda saker
som redskap i destruktivt syfte. Och det fanns stunder då jag tänkte att jag bär det
här, jag är så jävla stark, jag tar kärleken i min famn, sväljer den hel, jag kan älska
för två när du skriker.
Men är det inte samma sak jag känner för min hund
så är det inte kärlek.
Det är som om man har någonting fint och bra i händerna men man tappar det hela
tiden, tappar ut allting, allting går till spillo, varenda droppe.
Det är så man lär sig.