Jag söker mig till känslor jag känner igen. Fan vad jag saknar att inte vara snärjd. Att
inte vara pansar på pansar på pansar på pansar. På pansar.
Och att vara kär på ett oskyldigt oberäknande fnittrande sätt att inte hålla stenhårt
fast vid ingenting. Inte börja första månaderna i en sorts kokong av misstänksamhet.
Hit men inte längre tills jag vet något som jag aldrig kommer få veta. Alltid tre steg
bort eller full beredskap på flykt och jag måste ha känt saker. Kunde inte slita mig.
Därför var jag tvungen att trampa på dig.
Höja ögonbrynen. Kasta det på marken. Jag försöker förklara varför det gör mig så
stark att vara själv. Jag kan använda styrkan till annat än full beredskap. Giv akt och
osäkrad kpist i höfsta hugg. Vaksamhet höger vänster bakom framför.
Jag saknar att inte vara rädd och hård och cool. Saknar att skriva sjukt töntiga
kärlekförklaringar. Saknar att bli sårad på riktigt
inte bara höja på ögonbrynen
säkra
gå vidare.