"Den han fann kommer han aldrig mer att träffa
hon är borta nu
om någon ville känna i alla såren"

Jag måste sluta vara oförsiktig med mig själv. Vi måste vara rädda om varandra och
rädda om oss själva från och med nu. Från och med nu ska inget ont hända.
Jag var femton sexton sjutton och jag var dum jag var känslig snäll
smart jag var bara aldrig rädd om mig och ju mindre jag var rädd om mig desto
mindre mindre var jag rädd om mig och desto mindre kunde jag hålla mig sund desto
mindre kunde jag ha känslor som gick att hålla i schack som var inte rädda trasiga
och nu står man här och så är det.
Jag vill knacka på dörren till skoltoan där jag sitter inlåst på andra sidan och kippar
efter luft och säga det är bara jag som får komma in, det löser sig, vi går hem och
dricker te, det gör ingenting, jag lovar, det gör ingenting, det är inte ditt fel.
Jag vill gå in i mitt rum som femtonåring, sextonåring, sjuttonåring, till den lilla tjejen
som låg och stirrade i taket och inte kunde gråta och lägga mig brevid mig själv i
sängen och säga det är inte ditt fel, ingenting är ditt fel, du är så himla fin och inget
ont får hända dig någonsin, någonting, inget ont ska hända.
Jag lovar. Du kan sova nu jag håller dig.