Drömde att jag blev kompis med en tjej jag verkligen inte gillar, och
som verkligen inte gillar mig. Tyckte det var aschyst. I verkligheten.. Alltså.. Nej?
Det har jag drömt flera gånger så jag tror att jag helt enkelt innerst inne har jävligt
svårt att acceptera att någon tycker illa om mig. Eller, inte i praktiken, om något sånt
händer kan jag skita i vilket men innerst inne, sådär så det bubblar upp ibland och
jag blir helt villrådig, jag bara
MENMENMEN JAG SOM ÄR SÅ SNÄLL. Typ. Även fast jag inte är det. Även fast
jag klarar mig bra utan de flesta och de flesta klarar sig bra utan mig.

Jag bara väntar på att pappa ska försöka prata med mig igen, jag fattar inte hur han
tänker, han går hela veckorna och utstrålar att han tycker jag är så jävla jobbig och
kass och jävlig och jag är så jävla arg på mig hela tiden och jag skriker tillbaka och han
blir helt chockad och fattar inte alls att det är en fördämning som kommer sluta med att
vi inte kan vistas i samma hus
sen plötsligt kan vi sätta oss ner och ha deep talk om mitt liv, och förr väntade jag
jämt på det, ville bara att han skulle prata med mig så jag kunde få minnas att han
faktiskt inte tycker illa om mig men jag vill inte, jag vet inte, jag kan inte prata med
någon som trycker ner mig hela tiden. Jag är inte ok med det. Eller? Borde jag vara det?
Jag har ärligt talat fullständig panik för jag vet inte vad jag vill, jag tycker undan
och trycker undan och trycker undan men jag är helt terrified.

Det är det här med att ta kritik du alltid tjatade om, du tjatade om vad som var fel
med mig, och när jag blev förbannad och ledsen sa du att jag inte kunde ta kritik,
men jag vet inte om jag tycker att man ska behöva ta kritik för sin personlighet.
För allt. Hur ska man klara att INTE bli förbannad? Jag vet.
Och det här trots alltet.

Jag gillar mig men jag tål mig inte liksom. Jag tycker att jag är jävligt safe, förutom all
ångest och passivitet och blockeringar och skräck och skit som ligger i vägen för allt annat,
allt det bra och jag tycker att jag har ganska snygga drag i ansiktet och näsan och käkbenet
och ögonen och tänderna och jag tycker att min kropp kunde varit värre förutom på kvällarna när jag speglar mig och bara är tjock och tycker jag ser hemsk ut och liksom,
om inte allt det här, vart vore jag nu då, vad vore jag och vem? Jag kunde ha skrivit en
bok by now om jag inte var ett sånt jävla blockerat retard som tvångsmässigt måste
förstöra för mig själv med jämna mellanrum och däremellan är jag bara uppe och
hämtar luft, hinner aldrig börja simma, dyka, leta efter saker och få någonting gjort,
allting står bara stilla inuti, vågar inte ta ett enda steg av rädsla för att trampa fel,
håller andan och blundar.

Och det är ju inte det att jag inte gör något som är problemet, det är ju allt det andra.
Jag är inte ledsen jag är arg. Varför ska just jag göra idioti så jag inte får det jag allra
helst vill ha? Bara håller andan och hoppas att det ska ordna sig.

När jag var femtom och emelie var sexton brukade hon väcka mig på morgnarna
genom att ringa och skriksjunga i luren, och när vi sov över brukade hon väcka mig
genom att hoppa i sängen och peta mig med blad från krukväxterna i ansiktet.
En gång när vi båda var heartbroken låg vi och grinade tillsammans hela natten.
Jag och carro brukade ta bilder åt varandra på killarna vi var kära i, alltså jag på
hennes och hon på min för att visa varandra, och när jag var lucia i nian och carros
mamma filmade snodde carro kameran och filmade min crush.
Vi hängde och åt chips VARJE kväll och jag vägrade svara när mina föräldrar ringde.
Om vi inte umgicks pratade vi i telefon tre timmar varje kväll.
Min första fylla var jag och carro i carros kök, klockan sex på valborg då vi drack
en petflaska med whishy, kaffelikör och vodka.
Varför har vi blivit så gamla?

Herregud är det för att jag förträngt en grej som jag har förträngt allt annat också
för nu börjar jag minnas tänka på saker från då
minns du när vi bråkade, den enda gången vi måste varit femton? ja femton jag vet att
vi gick i högstadiet och du var trött på att oroa dig för mig på att jag redan då drack för
mycket rökte för mycket gjorde illa mig på allt och alla och vi  var fulla och jag ringde du
skrek i luren att jag skulle sluta ringa dig och jag sa nej jag kommer inte sluta ringa dig
kommer aldrig sluta ringa dig
och på måndagen sa jag att jag var sjuk ville inte gå till skolan hade grinat hela söndagen
och din mamma ringde min pappa och sa att det var en annan liten tjej hemma hos er
som låg i sängen och grät och vägrade gå till skolan och de tvingade oss att prata och din
mamma kom på att du och jag och hon skulle åka till lidingö istället för att gå till skolan
den dagen haha minns du det minns du den dagen att vi åkte till lidingö och jag var
livrädd att säga nåt fel göra nåt fel som ett ljus i baksätet på bilen och du sa att du fortfarande var arg men du kunde inte låta bli att le och fnissa för du tycker ju om mig
och jag lovade att skärpa mig och tänka på dig och
jag slutade röka
men jag började ju igen och vi sitter inte ihop längre jag vet bara minns
att du grinar och jag älskar dig och går sönder när du är ledsen och man får inte
kramas jag vet man får bara säga att man vill krama dig
och ett annat dagen efter när det tillochmed var så att det var pappa som bett dig
sova här och vi vaknade och jag frågade om du var arg på honom och
du var så jävla arg
jag älskar dig
minns saker och måste göra av det någonstans

Nyss när jag satte på kaffe åkte det förbi en kille på en sånhär liten crescentmoppe
med randig tröja och keps och ryggsäck skateboard på pakethållaren. Precis en sån
jag ville ha när jag var fjortonfemton. (Killen alltså, varken moppen, tröjan, kepsen
eller ryggsäcken.)
Någonting med lukten, frisyren, koncentrationen, händerna.
Men när man gav sig in i det med en jävla massa hjärta visade det sig alltid att man
inte hade så mycket att hämta som man trott. Att det bara var man själv som målade
upp världar och bilder inuti huvudet och verkligheten bara var kinden mot betonggolv
och cigaretter och sommaren var så kort, det tog så lång tid att förstå, man stod
med din sjuåringshjärna och sjuåringsögon och förstod inte.
Så blev man full och väck och grinade.

Jag menar herregud de var ju femtonsextonåriga snubbar och nu fyller man tjugo
och jag menar, herregud igen så mycket bättre har det inte ens blivit. Det är mer som
om sprickan växer och man gör sig inte illa lika ofta men när man väl gör sig illa är
det tusen gånger värre, misstagen blir inte misstag utan personlighetsdrag.
Om man gör sig illa.
Det mesta kan man ändå hålla på behörigt avstånd, rucka på förutsättningarna, här är
det jag som är bäst spelar ingen roll vad ni gör.
På ett sätt var det tillochmed bättre att vara fjorton, inga väggar och gränser och
isblock inuti, bara känslor som rann ut över alla bredder och en enorm ability att
grina över saker. Jag sörjer att allting blev så förstört, att allting hände, att jag inte fick
tillbaka min kropp och min blåögdhet.

Man har en sån enorm möjlighet att göra varandra så jävla illa. Och jag ska säga dig
att jag tänker på det här varje dag. Jag har tänk så mycket på det här. Men ändå är
mina sjuåringsögon stora och oförstående på hur man kan
hur man kan och händer runt handleder.

Och hela den här bilden alla verkar ha i huvudet och frågan är vad det ska defineras
som, hela den här grejen som i brist på bättre ord kallas för kärlek och som oftast i
praktiken inte fungerar. På ett eller annat sätt. För det är inte kärlek det handlar om.
Det är att man är så rädd att vara ensam och att man är så rädd att vara ensam är för
att man inte riktigt fixar sig själv. Och utifrån den desperationen är det svårt att pricka
rätt, att inte bara ta någon och fästa sig vid och fascineras av och lukta på halsen
och vara hög och blind och slippa tänka på allt det där som kryper som feta
ångestlarver under huden. Men fixar du inte dig själv fixar ingen annan dig heller.
Alla människor har ju någonting som går att älska. men alla människor kan inte se
så rakt på dig och se allt det hos dig som är så värdefullt och älskvärt. Och kan han
inte det så är han inte värd det.

Att det tog så lång tid för en att fatta vidden av hur mycket man kan använda saker
som redskap i destruktivt syfte. Och det fanns stunder då jag tänkte att jag bär det
här, jag är så jävla stark, jag tar kärleken i min famn, sväljer den hel, jag kan älska
för två när du skriker.
Men är det inte samma sak jag känner för min hund
så är det inte kärlek.
Det är som om man har någonting fint och bra i händerna men man tappar det hela
tiden, tappar ut allting, allting går till spillo, varenda droppe.
Det är så man lär sig.

Jag söker mig till känslor jag känner igen. Fan vad jag saknar att inte vara snärjd. Att
inte vara pansar på pansar på pansar på pansar. På pansar.
Och att vara kär på ett oskyldigt oberäknande fnittrande sätt att inte hålla stenhårt
fast vid ingenting. Inte börja första månaderna i en sorts kokong av misstänksamhet.
Hit men inte längre tills jag vet något som jag aldrig kommer få veta. Alltid tre steg
bort eller full beredskap på flykt och jag måste ha känt saker. Kunde inte slita mig.
Därför var jag tvungen att trampa på dig.
Höja ögonbrynen. Kasta det på marken. Jag försöker förklara varför det gör mig så
stark att vara själv. Jag kan använda styrkan till annat än full beredskap. Giv akt och
osäkrad kpist i höfsta hugg. Vaksamhet höger vänster bakom framför.
Jag saknar att inte vara rädd och hård och cool. Saknar att skriva sjukt töntiga
kärlekförklaringar. Saknar att bli sårad på riktigt
inte bara höja på ögonbrynen
säkra
gå vidare.

Ibland är det bara irriterande och snurrigt att veta grejer om andra för när jag väl vet
kan jag inte låta bli att fundera.
Jag såhär bara tänker och du är så ynklig du har alltid varit så ynklig och osäker så
fort man kom lite närmare dig var du bara rädd och jag tyckte det var en sån turnoff jag
tyckte du var så jävla löjlig och tog dig aldrig på allvar och det skäms jag för nu men
jag förstår inte hur du kan förvänta dig någon respekt du måste förtjäna den och jag
förstår inte hur du av alla människor kan ha fått lov att bete sig sådär, det är
skrattretande sorgligt. Det har varit lite intressant ur sånahär psykologiska synvinklar,
jag kan inte låta bli att fundera på hur det fungerar. Hur kan man vara så förutsägbar
och jag tror säkert att du har äkta känslor som alla andra men det är lika
skrattretande sorgligt att inte kunna stå för det. Hela vägen. Så fegt.
Du är inte värd det. Du är så oförtjänt av det och det gör mig så trött.
När jag skrivit detta ska jag sluta tänka på saken alls för det är alldeles
för förutsägbart.

Du inser väl att misstag inte är misstag längre när man gör om dem
om och om och om igen är de något annat
och du inser väl att chansen att se sig själv när man ser på någon annan ökar
lavinartat om man har livlig fantasi
kan man se precis vad man vill precis var man vill
att skillnaden mellan att vilja och bli tvingad är som skillnaden mellan asfalt och sand
barfota på trägolv och barfota i snön
det som styr mig är föränderligt som vatten jag har aldrig förstått det här med att jaga
och fly i flock
måste göra det själv
det är då jag känner dig som närmast mina ögon dina ögon när vi ser på varandra
bara inte varandra
jag har egna ögon nu jag har glidit tillbaka in bakom dem
här på havsbotten sitter jag med benen i kors gungande lugn
och landningsbanan var för svår att hitta för att fucka bort den igen

Det har smugit sig på men babysister har fan förvandlats till en fullfjädrad teenager
utan att jag liksom riktigt har varit med på det.. Jag tror att hon är typ nio år gammal
och så inser jag att jag är mindre än henne! Jag vet det hände inte nyss men det har liksom
smugit sig på! Nu är det för mycket fact för att bortse från.
Och hon går runt här och är astrött och hatar skolan typ.
Sover på dagarna, har utkletat smink runt ögonen på söndagsmorgnarna och jag
bara VAFAN jag har monopol på det här beteendet! Hon tar ju över min roll.
Jag måste bli vuxen.
När vi var i lund fick hanna en megakram av min bror där han lyfte upp henne men
mig kramar han alldeles försiktig, och så säger han "dig måste man ju krama
försiktigt, det känns som om du ska gå sönder annars", varpå hanna säger "jag får
testa!" och ger mig en likadan kram och håller med.
Känner mig lätt omyndigförklarad.
Tur att man har liite hips och tits så man får känna sig som en kvinna iallfall.
Om inte en vuxen liksom.

"Den han fann kommer han aldrig mer att träffa
hon är borta nu
om någon ville känna i alla såren"

Jag måste sluta vara oförsiktig med mig själv. Vi måste vara rädda om varandra och
rädda om oss själva från och med nu. Från och med nu ska inget ont hända.
Jag var femton sexton sjutton och jag var dum jag var känslig snäll
smart jag var bara aldrig rädd om mig och ju mindre jag var rädd om mig desto
mindre mindre var jag rädd om mig och desto mindre kunde jag hålla mig sund desto
mindre kunde jag ha känslor som gick att hålla i schack som var inte rädda trasiga
och nu står man här och så är det.
Jag vill knacka på dörren till skoltoan där jag sitter inlåst på andra sidan och kippar
efter luft och säga det är bara jag som får komma in, det löser sig, vi går hem och
dricker te, det gör ingenting, jag lovar, det gör ingenting, det är inte ditt fel.
Jag vill gå in i mitt rum som femtonåring, sextonåring, sjuttonåring, till den lilla tjejen
som låg och stirrade i taket och inte kunde gråta och lägga mig brevid mig själv i
sängen och säga det är inte ditt fel, ingenting är ditt fel, du är så himla fin och inget
ont får hända dig någonsin, någonting, inget ont ska hända.
Jag lovar. Du kan sova nu jag håller dig.

Jag vet inte
det kanske är
att man syns hela tiden att folk har ögon är som lasersikte
är någon sorts anonymitet jag vill ha
för all hud all kontakt är bara vardag jag tittar på väggarna
du är en vägg
det är inte som i mitt huvud som i böckerna som i det jag skriver
och det slutar alltid med att jag börjar fantisera om automatvapen igen
strategier att mörda presidenter kungen någon på espressohouse
aldrig fantasier om valar och zebror bara när det bara är jag kan jag uppbåda
så mycket vacker i den här världen som verkligen finns
inte bara i min hjärna

den här kopplingen till verkligheten överallt utom här
det är som en plasmatv
som den där hanberglin-stripen
"men tänk så små och suddiga vi skulle verka"
borde vara hotellrum borde vara fantasi
inte så jävla mycket påtaglig ögonkontakt eller
inte bara den här ögonkontakten som är överallt
liksom inte bara här

jag är nitton
jag har glömt jag vet ingenting
alla Kär är som blekta fotografier, jättegamla
otydliga som bottenslam
som alla fotografier jag fick av panik av i ettan och aldrig framkallade
jag ville vara själv
det var alltid så jävla trångt och jag hatade er
oftast kände jag inte igen mig själv på kort
och oftast känner jag inte igen mig själv
jag är min egen roliga kompis

jag är din roliga kompis
jag drar med dig i handleden och skrattar med mina storaframtänder mot dig
och du gillar mig
varför gillar du mig? varför får jag ta dig i handen och dra med dig på saker?
du gör ju aldrig det med mig
hur fick jag min roll och du din roll?
jag gillar min och du gillar din
inbillar jag mig
är det så?

jag kan inte prata i telefon just nu jag är inte i verkligheten just nu jag är bara inuti
min egen hjärna
så jag svarar inte
jag skyller ifrån mig
jag är alldeles för hes och dricker en massa te istället
ligger i min säng med ansiktet i kudden läser med bara ena ögat
allt jag kommer över
fiffias mammas novell och vita andersen jag gillar inte vita andersen så jävla mycket
inte så jävla mycket ljud
pappa ska ha fest eller middag eller vad det nu är på fredag så vi har en massa
alkohol hemma
jag tittar på tv och gråter så fort det är sorgligt
allt på tv är konstgjort för att beröra mig eftersom ingenting berör mig annars
måste jag gråta till tvn

jag får en bild i mitt huvud där jag går förbi killen som tog min oskulds hus
han bor inte där längre
jag mår lite illa när jag tänker på det
det spelar ingen roll
det som hände i förrgår är lika otydligt som det som hände för sju år sen
så jag kan lika gärna bara gå runt och ljuga ihop en hel värld
som är

inte mer
bara något annat

Jag har sönder alla mina kläder och det har jag alltid gjort men sen har jag jättesvårt
att släppa dem ifrån mig, jag älskar mina kläder på något vänster, ett eller två år
senare inser jag att de här jeansen är ju jättepaja
jag sover dygnet runt om ingen väcker mig - var inte det när man var 14 och i
puberteten det var så? skulle inte puburteten övergå i... Något annat?
jag läser barnböcker
jag ställer in kaffebringaren i kylen
jag ritar katter och elefanter
jag kan inte ha något förhållande för då dör jag
jag har ingen ordning i mitt rum, städade både toan och hallen till mitt rumt men det hjälpte inte
jag älskar mina djur mer än allt
jag saknar fiffis hund så det susar i bröstet
jag läser bert och ser på disneydags och dricker saft
jag är rädd för vuxna människor ibland när jag är förvirrad så blir jag verkligen fem igen
jag drömmer antingen mardrömmar eller harry p/s o/ terry p-drömmar där jag flyger,
oftast innehållande späckhuggare
inatt drömde jag att jag hånglade med en kille med rakat huvud och hakkors på
jackan - han var nog en blandning mellan killen i patrik 1,5 och edward furlong i
american history x - jag får fjärilar i magen när jag tänker på det
jag sover i mitt röda nattlinne men jag kan inte sova det svider så i mina ögon i hela
min kropp och jag kan inte släcka lampan, på riktigt, jag får panik det är någon i rummet
fåglarna börjar kvittra jag är så trött att jag gråter
det svider i mina ögon men jag vill inte gå till doktorn igen, hatar doktorjäveln som
inte kan göra något åt att mina ögon är helt fuckade och är rädd för vårdcentralen
sjukhus allt
jag blir så jävla stressad
jag lägger mig på trägolvet i vardagsrummet och vägrar
fan vad jag vägrar
blir vuxna människor lugna av att ligga på trägolvet och vägra?

Jag och anna började entusiastiskt diskutera att vandra över island. Först ville anna att
vi skulle gå från stockholm till lund, men det verkade så fullständigt meningslöst, så
island verkade mer safe.
Vi kollade hur långt island är. Det skulle ta tio dagar. Vi tänkte att man kanske kunde
gå uppifrån och ner istället. Det tar nog sex dagar. Kanske stöter på någon trevlig
islandshäst att dela mitt liv med. Jag har pms om ni inte märkt det.
Jag bara gråter. Måste tycka upp mig.
Rycker i mig själv.
Hejdå.

Island

Ta nu inte så hårt på att jag grinade, det är bra att grina, det är mycket bättre att grina
än att inte göra det, hur tidigt på morgonen det är är och även om det bara är tio minuter.

Det är alltid lika underligt att börja grina. Som en utomkroppslig upplevelse som
brandövningar inte på riktigt det här händer inte.
Jag har tio minuter på mig. Jag ligger under täcket tills klockan är 04:06. Jag tänker
att det börjar kännas konstigt i bröstet, mjukt på något sätt.
Varför gråter jag inte tänker jag, borde jag gråta?
Och inser att hela dagen trodde jag att jag hade ångest - förstod inte varför inser att
det var för att jag blev ledsen. Jag blev ledsen för tusen saker på en dag. Jag sa jag
kan inte bli kär det är nog en defekt jag har.
Då blev jag ledsen.
Jag blev ledsen för att du är försvunnen nu.
Jag blev ledsen och det var först klockan 04:06 jag lyckades identifiera inte bara
skrattar med en sten bakom bröstbenet. Jag tänker blir jag oftare ledsen än jag tror och
nu förstod jag det eller var det bara en ovanligt ledsen dag?
Jag vet verkligen inte.
Jag är ju konstig. Jag gillar inte har inga känslor för någon. Jag kan inte bli kär i någon
det är nog en defekt jag har. Därför ska man inte bli kär i mig heller.
Jag har fått dig att försvinna med min egen benhårda vilja. Ändå börjarade jag gråta.
Jag låg med ögonen öppna i förvåning och grinade utan att fatta varför.
Jag tittade på det blå skenet från stereon och grinade som om jag var tretton oförstörd
och fortfarande blev ledsen för saker folk gjorde och sa om mig. Jag är ju konstig face
it men om jag bara vill vara jag, om jag vill vara någon man kan bli kär i, om jag vill
kunna bli kär,  om jag vill klara av att ha känslor -
vem ska jag säga det till då?

Jag håller på att få migrän. Jag har en kula i tinningen som rör sig när jag rör mig.
Jag sa att jag älskade dig det är som att minnas en barnbok med brorsan. Som att
han kramar mig tyst innan han lägger sig. Att ligga i lillasysters nittiosäng på varsin
sida om henne och garva åt jurassic park. Som att han säger att vi inte kvar de
bästa gastonalbumen för han kunde läsa när han var fem och rev ut varje
sida när han läst klart. Dricka te klockan ett och garva åt tidningar om mat,
vadsomhelst varvat med tystnad.

Och vi sitter helt tysta på hans madrass, jag äter falafel och tänker på att jag inte vill
att min familj ska flytta fast jag kommer flytta härifrån ändå får jag en klump i halsen
av tanken att inte kunna komma hem.
Och vi är helt tysta tills han säger
"någon gång måste de ju flytta"
utan att jag sagt ett ord.
"Hur vet du vad jag tänker?" frågar jag.
Vi tänker väl likadant svarar han.

Det är jävligt underligt.

Jag vill hälla en rejäl tunna iskallt vatten över alla brudar. Jag hatar brudar. Jag blir så
jävla provocerad. Tur att alla ens tjejkompisar practically har balls och resen har balls
furreal. Och att ingen av dem har pipig bebisröst och är blåsta och
uppmärksamhetskåta. Skönt. Tack för livet.
En gång i tiden för typ fyra år sen ritade jag ganska mycket utan någon prettoness.
Jag saknar att rita. Jag bara fixar det inte riktigt.
Det är trevligt att gå hem till carro för då säger alltid hemmes mamma moster och
mormor hur snygg man är, även när man ser ut som ett helvete.
Var på cafeet igår och firade att de två f-en förlovat sig. Jag brukar alltid håna folk som
förlovar sig och tycka att det är skitfånigt men ni två, ni får förlova er hur mycket som
helst, helst skaffa tio barn och leva ihop livet ur så kan jag tro på kärleken. Puss.
Sen blev livet kaos som vanligt.

Fy fan vad trött jag är och snurrig och mjuk och slarvar bort mobilen och blir tokig och
stockholm är som vanligt en enda stor jävla incest och jag borde vara vam men nej jag
vänjer mig inte
inatt drömde jag att jag var på klassresa men det var någon sorts blandning mellan
alla klasser efter sexan jag gått i och jag hade alla känslor jag haft under alla skolår
fast tusen gånger värre
och det var matteböcker och matteångest och jag sa att jag skulle dra och alla
liksom det där sättet som att skolka från engelskan hela högstadiet för att läraren
skrek på mig en gång och alla är tysta och bara tittar som att jag är ok med att vara ett
fucktard jag är van men jag är inte van eller ok med att vara kass
för att jag är rädd för allt
men i drömmen snodde jag några bilnycklar och skrek till lärarjäveln FUCK YOU
JAG VILL ALDRIG MER SE DIG JAG SKA FAN VISA DIG, rusade ut från
klassrummet och alla lärare ba woho följde efter i full fart (haha)

men då gjorde jag värsta supermarioflygstarten och ba voltade upp i luften
sådär helt hoprullad och vecklade ut mig tjugo meter upp
och flög iväg och alla stod och kollade
och då kändes det så jävla bra i mig
så långt ifrån ni kommer inte åt mig
flög tills jag hittade bilen och bara åkte

ps-favorit-i-repris:
"Ovanför dem nådde ovädret sin rytande kulmen. En fiskmås for förbi baklänges.
"Jag menade", Sa Ipslore bittert, "vad finns i denna värld som gör livet värt att
leva?" Döden tänkte på saken.
"Katter", sa han slutligen. 'Katter är trevliga"."

Ur bögboken i somras, mmm

Idag vaknade jag för en gångs skull pigg och glad och fiffi hämtade mig och vi åkte till
stranden och åt jordgubbar drack kaffe och sprang runt i bara trosor som vanligt och
pratade om allt viktigt och allt oviktigt i livet.
Simmade under vattnet och tänkte på att det inte finns någon annanstans i hela
världen jag hellre vill vara. Åkte och köpte bananer och öl och lyssnade på fiffis
veganhiphop i bilen och bara älskar henne so much. Satte oss i parken i solen,
drack varnsin öl och pratade barndom.
Mmmmmm kärlek.

Nu har jag bränt mig så inåt helvete. Det är alla blattar i min kretz som ba får mig att
glömma att jag är svenny med känslig hy som får fräknar i solen. Jag har bränt mig
på baksidan av låren, i ansiktet HELT SJUKT röd i fejan och på tuttarna så klart man
ba ah topless i fyra timmar är bra när man har helt vita bröst. Jättesmart.

Nu är jag hemme. Kalle är också hemma så det är fezt.
Jag lagar mat
det ska bli grillad marinerad halloumi (ok pappa grillar) pizzabröd med havssalt och
oregano grekisk sallad hummus och blabla
ok mamma hjälper till också, med hummusen
Jag: Fiffi säger att det ska vara mycket vitlök i
kalle (kommer in i köket utan att ha hört nåt): Det ska inte vara så mycket vitlök i
hummusen
jag lagar mat
jag häller lök över hela golvet, spiller tomat på golvet, öppnar fetaostförpackningen
med tänderna så jag får hela käften plus hela framsidan av min tröja plus golvet plus
skärbrädan fullt med saltlag, häller mer fetaost på golvet, vevar med armarna och
käkar hummus med fingrarna
jag: Jag ska ha ett matlagningsprogram där jag står och häller fetaost över hela köket
mamma: Nej det är inte bra.
Sen ska jag iväg och träffa fiffloe igen och dricka lite mer öl och älska livet,
moder jord och valarna.

Åååå måste skaffa pengar och göra tattoos jag får frispel, får ont i hela
bröstet så gärna vill jag. Har inte rökt på typ två dygn, dutty eller? Fifan.

Fan vad konstig grej hur vissa grejer som händer kan lämna en helt oberörd, eller
iallfall inte illa berörd som för typ två månader sen skulle gjort ont. Det är ok nu.

Ska laga mat nu sen härifrån igen. Pallar inte vara hemma nu det är för mycket familj
around, sånahär små doser av dem är bra. Iakttar mamma och inser att hon är så
himla lik mig med sitt humör som hon inte kan dölja, hela hennes ansikte bara dras
neråt när hon inte är glad, men när hon är glad utstrålar hela hon det, man bara
känner sån fnissy stämning och jag känner igen den. Men sova själv är no good, eller
kanske snarare inte sova är själv so good, så jag sticker igen.

När jag var femtom skrev jag en recension på comedia infantil med rubriken
NELIO I LOVE YOU, nu ska jag läsa den igen.

Har inte råd att röka, jag visste det, ändå suger det. Jag bara svävar runt lite. Bara
väntar på det där telefonsamtalet from pappa när han fattat att jag svarar ännu mindre
på samtal från "okänd" än om det står "pappa", när någon måste ta ner mig på
jorden. Han bara undrar var jag är, den allomfattande numberone-frågan. Det är okej,
jag är här, det är bra.
Ingen har koll på mitt läge. Allra minst jag själv.
Det har aldrig varit såhär jobbigt att vara hemma, för det känns så sorgligt.
Mitt rum känns som en garderob.

Jaha eftersom jag sporadiskt meddelar när jag har mens på min fullständigt onödiga
blogg kan jag väl lika gärna gör det nu med. Mens igen! Jag fattar inte. Det STÄMMER
inte. Man borde ju iofs kunnat räkna ut det när man gått och haft ont i tuttarna, mensvärk,
grinat för ALLT och varit allmänt deppig och typ glömt grejer, varit virrig, gått runt i en
ändå blir jag chokad och upprörd. Jaja. Lika bra det.

Nu när jag kom hem får jag först en mycket allvarlig blick av pappa varpå han säger:
Jenni.. När du går härifrån och ingen är hemma.. Kan du då vara snäll och se till att
alla dörrar är låsta, och vara snäll och stänga av alla apparater som datorn och tvn?
Jag: Det gjorde jag väl?
Pappa. Nej...

Sedan har mamma och hanna varit på stan, hanna ba JENNI VI HAR KÖPT GREJER TILL DIG.
Jag ba yes förväntar mig nåt gött typ inpackning och hårspray och annat matnyttigt.
Nej. De har köpt trosor till mig. Vilket vore ok om de bara kunnat köpa vanliga vita
eller svarta eller vad fan som helst.
Nej de köper enorma boxertrosor som sitter precis under naveln, men EN KNAPP
FRAM i vitt och en fruktansvärd mingrön färg.
Längst upp på den mintgröna linningen står det SCOTTISH TERRIER SCOTTISH TERRIER
SCOTTISH TERRIER. På de andra paret är det fullt av mintgröna.. Scottish terriers.
SCOTTISH TERRIERS!
Är jag tio år eller? Fifan mamma, du bara jävlas.
Jag kan ju inte använda dem, det går ju inte.

Ibland när jag ser hur du för dig bland folk eller jag iakttar dig inte jag bara ser dig
känner dig och tänker efteråt eller någon annan gång på det jag ser inser jag att
jag ser mig själv också
hur jag själv är hur du stänger bort tar bort det som inte är viktigt, jag
jämför med andra.
Som tar allting rakt in. Helt utan att tänka efter. Du tänker inte efter du bara stänger
all ventilation tills du är safe och kan öppna igen.
Jag inser hur jag själv är.
Och när folk frågar om man är sur om man är ok vad det är är du ok? Så fattar man
ingenting. Det är inte du det är alla andra.

Fan det snöar och jag menar inte fan som i fan också jag menar fan som i holy shit i
love you snön. Man blir så lugn av det, eller hur? Fast nu ska jag ut och cykla i det.
Jag ångrar att jag lagt scottish terrier som skrivbord på mickes dator, jag hittar ingenting
och blir helt yr av det med men om jag byter blir det värsta statement av det hela och
micke tyckte inte ens det var roligt.

Igår när vi skulle sova låg jag i mina pmsdimmor och tänkte på religionsskräcken
igen, att jag har en sån fobi för det. Jag tror det läskigaste är att det inte ens är fint.
Om man får vara flummig och tro och gilla fina hippiegrejer så är det ok men typ eva
och adam, vad är grejen liksom? Det är ju inget fantasifullt eller fint med det, det är bara
en SKITDÅLIG STORY. Hela storyn med skapelsen är så jävla lam, kunde de inte kommit
på nåt bättre liksom?
Om folk får tro på det där kan jag väl få tro att skivvärlden finns på riktigt och varför
ska man tro att det finns en gud som att människan behöver en gud som att inte
jorden är sin egen inte vår. Det finns havssköldpaddor och tigrar på jorden,
varför göra människan till en grej öht som bara pajar allt äh fuck it
palla människor jag blir bara lack.
Och vi kommer få tillbaka så jävla hårt av jorden för att vi pajar allt, vi komme dö.
Så det så. Det tror jag. Dumbasses.

Fan, det händer ju inget. Tänkte precis skriva fan, vad tråkigt jag har men det vore
inte sant, jag har inte tråkigt, det är inte det.
Klockan är snart tre och jag funderar på att börja masa mig hemåt, har legat här sen
typ elva och bara ööööh-at. Så många timmar tog det för mig att dra på mig en tshirt
och mjukisbrallor liksom.
Men tråkigt har jag inte. Jag har det ganska bra, jag bara vet att jag BORDE göra
något för så är det i det här röviga samhället.
Jag får inte chilla.
Nu när jag ska börja masa mig hemåt inser jag att jag hade kille-tröja på mig när jag
kom hit igår, men den tog ju han när han drog. Fan.
Ska jag cykla hem i tshirt i det här jävla vädret? Tshirt och peacehalsband och så
ser jag förjävlig ut i fejan, helt grå. Fy farao.
Enda anleningen till att jag skriver det här inlägget är att jag drar mig för det.
Och hemma är det fullt med folk. Fan nu blev jag svettig.

Igår när micke höll på med sitt jox låg jag i bäddsoffan och halvsov och kollade på
notthing hill. Den är ju som bekant ganska lam men rhys ifans är fan lovely och jag
låg för mig själv i mörkret och skrattade HÖGT när simglasögonen fylldes med rök.
Ha ha ha. Fy fan vad roligt.

Vid fyra på morgonen låg jag vaken med monstermensvärk och tänkte på järnrör.
När folk har slagit varandra i skallen med järnrör eller hotat eller kastat järnrör eller
vad fan de nu hittar på med sina järnrör, vart får de sina järnrör från liksom? Det bara
ligger ett järnrör där på makren/golvet/hyllan, som en pinne? Eller har de gömt
järnröret på platsen i förhand? De kan ju inte gärna gå runt med ett järnrör i
byxorna/handväskan? Jag har aldrig stött på ett järnrör i hela mitt liv, tänk om jag
vill slåss med ett då. Hur ska jag gå till väga?

Förövrigt måste det här vara ungefär den högsta kvoten av att sakna folk jag någonsin
har uppnått. Finns typ två personen jag INTE saknar. Man kan ju grina för mindre.
Nu ska jag dricka vin och äta melon och vindruvor med mina föräldrar och lyssna på
bob dylan. Det är rätt ok. Disa gillar dock inte bob dylan. Hon tycker det är lite för
brötigt.
Mamma kommer hem och har tights och kjol på sig. Jag tittar på henns ben.
Mamma: AMEN det var hål i mina jeans imorse, så jag fick bara ta något..
Pappa: Men du är ju fin, hon har väl fina ben eller hur?
Jag: Jaarå
Mamma: *Bekymrat* Jamen man känner sig lite fånig.. Precis som att man
försöker göra sig märkvärdig..
Mamma är söt!
Jag har haft så tråkigt att jag har läst en massa värdelösa bloggar, en som inte är
så jävla söt är sofi fahrman. Hon är skitful.
Jag blir fan provocerad.

Behöver fan rikiga probleminställningar att bli provocerad av.

Just nu
är du: Ful, sur
Gör du: Pratar med denise på msn.. Alltså.. Sitter vid datorn liksom vad gör man
Har du på dig: Trasiga jeans vitt linne grå tröja
Lyssnar du på: Xavier Rudd - Come let go
Vill du: Ha mina brudpolare här på en kaffe och en cigg
Ska du: Ligga i killes säng

Vill du
åka utomlands: EH JAAAAAAA
Träffa ditt ex: Eh, skulle inte tro det
Bli känd: Ja för vad liksom? Nåt kul isåfall
Bli president: Nej fan vad bizzy och tråkigt.. Jag vill inte bli rik hellre blir jag buddhist
Vem är snyggast: Alex karev i greys anatomy om vi snackar kendizar
Har du varit kär: Verkar inte bättre!
Ditt längsta förhållande: Ett och ett halvt år typ
Är du en bra flick/pojkvän: Jag vet fan inte
Har någon varit otrogen mot dig: Ja eller mja.. Typ iallfall, eller? Men ja, jo, ja
Har någon varit otrogen med dig: Hm ja
Brukar du oftast ragga eller bli uppraggad: Bli uppraggad.. Jag är tjej, jag kan inte ragga
jag kan bara hångla
Hur raggar du: Hånglar?!
Är du svårflörtad: Om jag inte är intresserad så går det inte att flörta med mig
överhuvudtaget. Om jag är up to it är jag.. Cheap shot. Haha!

Rubbad dröm

Minns inte omständigheterna men jag är i ett varuhus och har typ lämnat en annons?
Eller nej det var inte en annons men det var nåt.. Folk skulle svara på
jag har ett svagt minne av att jag spelar nån låt på en grammofon
jag går fram och läser på olika lappar med namn som folk lämnat
på en står det hanna grahn, alltså gbg hanna jag what
plötsligt står hon bakom mig

sen händer lite grejer
sen ska jag plötsligt köpa ett par jeans i present till fiffi
jag tänker först låtsas att de är till mig men inser att det inte går
jag tänker köpa ett par VITA UTSVÄNGDA FORNARINAJEANS MED LÅT
MIDJA till fiffi
-----------------------
jag förklarar att de är till min kompis, att hon är lite längre än mig, lite större och
har ganska stor ghetto ass och långa ben
sen, som en blixt från klar himmel inser jag att fiffi inte vill ha de där jeansen
jag snattar lite örhängen och sjappar.

(Det som gör det hela lite extra rubbat är att igår natt drömde jag att jag hade ett par
röda uppkavlade chinos på mig hela tiden, det var en såndär superhjältedröm jag har
ibland, och brallorna var som typ.. Mästerkatten i stövlar liksom, JAG VAR
INGENTING UTAN MINA FANTASTISKA BRALLOR, vad är grejen med brallor
plötsligt? Behöver nya jeans dock.. Fiffi med tror jag)

Nu pangade jag vår kaffekanna i glas, jag ba viftade lite med handen när jag stod
vid diskbänken så ba FLÖH den ut ba BAM och det blev glas över HELA golvet.
Nu får vi köpa en ny kaffebryggare, det har jag velat göra länge, sa mamma.
Jag är verkligen sinnessjukt klantig.

Så lovely att carro är hemma, satt igår och garvade åt alla knäppa grejer vi gjorde när vi gick på
högstadiet, typ tog mobilkamerabilder på varandras crushes och visade efter skolan samt två typ
identiska filminspelningar från lucia på julavslutningen när carro trycker upp en filmkamera i
ansiktet på en viss kille som bara "men vafaaaaan". Bara för min skull. Vi var ju inte kloka men vi
hade sjukt roligt, vi hade så sjukt roligt åt de där killarna vi var så kära i. Det var en märklig
mentalitet. De där filmerna vill jag se igen. Carro hittar dem inte.. Men hon får leta upp dem nån
gång tycker jag.

Fan vad man sovit och ätit lite på sistone, vaknar hos micke vid tre varje dag
och bara hur fan hamnade jag här? Får nog lugna ner mig lite nu om jag
känner mig själv rätt.

Alltså att dricka öl med micke och katten är så jävla surrealistiskt ibland. De sitter
där och ser exakt likadana ut och exakt lika söta ut i sina misfitströjor och hundögon
och så pratar de exakt samma norrköpings-dialekt och har exakt samma hållning.
Sen kommer de fram att de båda två spelar golf.
Sen ska de ha armbrytning och då blir det oavgjort. Liksom, seriöst!
Ska dricka öl med dem ikväll igen och gå och kolla på musik jag inte gillar.
Wohodi.

Lill D

Dedz, nu efterlyser jag dig. Vart tog du vägen? Kom du aldrig hem? Du måste ringa
mig! Även om du är i lidingröv eller nåt. Miz u like crazy fifan.

Har tittat lite bland alla mappar bara för att jag maskar från att göra sånt jag borde. Jag
vet inte varför detta fortfarande roar mig men det gör det. Sitter på kvällarna och ritar
av fotografier jag skrivit ut från datorn. Känns ganska uttryckslöst men på något sätt
är det väl lärorikt. Bara handen rör sig liksom. Har ritat thåström. Det ser roligt ut.

Läsa läsa läsa. Jag tycker om alla små trivselsaker. Jag tycker om mysiga tröjor, jag
tycker om att se mina fingrar bläddra. Jag tycker om att vara ensam på bibblan. Jag
tycker om att göra te. Jag tycker om att ha en massa böcker jag vill läsa runt mig. Jag
tycker om när det är sol men inte för varmt. Och lukter jag känner igen. Jag tycker om
att bara sitta utomhus och titta på saker, inte måsarna men kajorna. Jag tycker om
grejen med att ha med sig allt i väska, ett miniritblock, bibliotekskort, cigaretter, spegel,
hemligheter. Mina saker. Jag tycker om naturprogram och how i met your mother och
seinfeld. Jag tycker om att leta hiphop och göra playlists på spptify.
Det är bara det att jag inte har tillgång till något badkar. Jag blev så lugn när jag fick bada.
Jag tyckte om att få låsa om mig.
Jag vill låsa om mig.

Jaha jag började med att fotografera min nacke med the mission att visa hur
mitt hår beter sig. Min syrras fjortiskompisar trodde att jag hade dreads.
Mamma borstade ut mitt hår igår efter mycket om och med, jag tvättade och
pysslade med det så det var blankt och lockligt.
Idag har jag dreads igen.
Det skulle jag fotografera. Det gick inget bra.
Ringde just min kille som ska klippa aka raka av en massa av det men själv
går jag runt med dreads. Iniden, munk och baldness next.
En anna grej är de där finnarna på min kind som bara ploppade upp sådär riktigt
otrevligt, eftersom jag inte har fet hy så liksom torkar de ut och blir så små sår
istället, speciellt på vintern. 
Vad fan gör man? Jävla sepehy.
Fiffi kanske kommer till stockholm och carro med.
Kan bli en bra dag.

Jag smsar i sömnen till micke: Ska ba kolla
Micke: Haha va? Vadå ska ba kolla?
Jag: Jag är inte vaken

Det är så jävla kallt och min family är ett fan av frisk luft så det vägrar inse att man
faktiskt får ha stängt nu, de har öppet överallt, öppen altandörr, öppna fönster, heil.
Om jag tittar ner just nu ser jag två nipples som står rakt ut, och tittar jag på armarna
ser jag små hår som står rakt upp (Jag har ganska mycket hår på armarna för att
bara tjej, men de är ljusa)
Och så nyser jag också, sådär så att det kittlar i hela näsan och jag får
ännu mer pytteskinn och ryser i hela kroppen.

Ikväll kommer micke hem iallfall och då blir det varmt. Jag ska ta med pans labyrint
som vi ska se har jag bestämt, om han inte kommer för sent.
Ska bada lääääänge. Och raka benen. Mmmmmm.

Fan vad den kickar in alltså. Ska den inte gå över? Jag tänker på cigaretter
KONSTANT. Nä det går aldrig över. Jag kommer aldrig sluta röka.
Möjligen när jag är gravid.

Apropå ilska, jag är den enda som kan göra mig själv sådär arg. Eller det är liksom
ett medvete val. Pappa brukar sitta och peta på mig och retas för att se hur lång tid
det tar innan jag exploderar. Det tar olika lång tid beroende på om jag har lust att
ignorera honom eller bli råförbannad.
Det är så bra att du har sån fin kontakt med din inre ilska säger han
att du kan få ett raseriutbrott precis när du känner för det
liksom välja själv.
Så nej det är inte alls ert fel, jag ljög. Jag har full kontroll.
Men I'll hold you to it anyway.

Fan vad arg är jag är.
Ja hon har mens tänker ni nu, och ja det har jag - det bästa i livet (sex) tas ifrån en
och ersätts med smärta ilska och tårar, skitlöjligt och jag gillar inte att vara löjlig.
Men det är inte bara det, jag är sur för att det är så jävla mörkt och jävligt och tråkigt
och det är onsdag och jag vill göra något roligt men det är fan inte roligt att gå ut och
ta en öl, ok med arber arber är guld liksom MEN DET HJÄLPER INTE. Jag HAR INGEN LUST.
Jag vill ha lust men jag har inte lust. Jag vill inte vara hemma heller. Jag vill inte sova hemma
trots att syrran fyller år imorgon. JAG ÄR SÅ JÄVLA SUR över att det blir vinter.
Jag tar det fanimig personligt. Hela jävla livet tar jag personligt.
Saker är SÅ JÄVLA TRÅKIGA. HELVETE. HELVETE. HELVETE.
Jag vill gå på festival och gå runt i leriga kläder och åka snålskjuts på skåpbilar, dansa,
skrika och skratta och bete mig allmänt svinigt.
Kan inte vara såhär ordentlig såhär länge.
Vill hälla gul och grön och röd färg över allt. Hela gatan här utanför.
Ska äta lite glass och dricka ett glas vin.
Och ja, ni kan känna er träffade, allt är ert fel.

Det konstigare i scar tissue (Ok kanske inte det konstigaste men ändå) Är när
anthony kiedis blir ihop med jennifer bruce och jennifer bruce aldrig har fått orgasm
och anthony ba JAG FIXARE och slickar henne i flera timmar. Så hon får orgasm.
Och är supertacksam.
I FLERA TIMMAR.
HUR kul kan det vara? Jag hade fan somnat.
Anthony kiedis har fantiserat ihop hela grejen. Seriöst.

Den enda karaktären i one bög bill som är någorlunda respektabel är brooke, resten
är SÅ JÄVLA MESIGA och kassa och har fula hår, jag hatar dem. Typiskt såna
brudar som förtjänar en smäll för att vakna.
Jag säger bara en sak. PEYTON. Jag HATAR fan peyton.
De finns på riktigt också.
Det är skrämmande.

Jag hade precis kommit över min åldernoja när jag insåg att jag kommer fylla 20
år nästa gång.. Jag har liksom tänkt att alla kommande födelsedagar från och med
nu fyller jag 19. Då tröstade micke mig med att jag kommer bli en milf. Man
ba..... TACK. Jag fyller 20, inte 35 HÖRREDU. Men jag ser ut som bette midler
redan nu och hon är inte snygg. Jag vet inte riktigt. Det kändes inte helt ok.

Sen kom jag på att jag ska dö när jag är sjugosju! Ha! Men då kom jag även på att jag
isåfall är liksom i slutskedet eller åtminstone den senare halvan av mitt liv, och att
jag kanske borde typ, börja skriva en bok. En gång skulle jag försöka skriva en
barnbok. Det gick inget bra för jag kan inte ta på mig rollen som vuxen berättare.
Jag kan inte hålla mig inom ramarna.
För övrigt är jag ständigt skitförbannad igen. Jag blir galen över allt. När jag inte
emellanåt är gråtfärdig. Hatar de flesta. Jag kommer aldrig ändra mig och ni kommer
aldrig ändra er bara för att jag hatar er. Så det är så världen ser ut. Jag hatar
svenneäckel och jag kan inte dölja det. Jag och fiffi ska annonsera cpstörda
ickeköttare i sthlm. Troligvis får vi inga svar.

Hittade en bild som demonstrerar hur det känns! Jag TROR att det är järnbrist. Om det
inte är AIDS eller svininfluensa. Jag har migrän, jag gråter plötsligt hela tiden, jag är
så jävla trött. Jag har dålig hy och ser helt död ut. Trist.

Bara för att plåga mig själv lite extra kollar jag på gamla bilder och tänker att allt var
bättre förr, vilket det inte var. Jag är fortfarande lika utseendefixerad men har tröttnat
totalt på mig själv. Jag ba kolla röda håret fan vad pepp men jag HATADE att vara rödhårig.
Nu har jag kämpat flera år för att få min naturliga hårfärg och nu när jag har den är jag
så jävla trött på den heil heil heil heil.
Kanske ska rita lite och inse att livet handlar om mer än mitt hår.

Till min bror som också skrattar så han gråter åt spencer pratt

Den här hade vi som bakgrundsbild ganska länge, pappa och mamma ifrågasatte
inget. De trodde vi tyckte han var söt.

Man kollar på seinfeld bara för kramers skull, på himym bara för barney, på
the hills bara för spencer. Spencer är den skojigaste jag vet. Helt jävla rubbad
PÅ RIKTIGT liksom, ond. Djävulen finns i LA.
Helt omedveten om det, helt seriös och det där enorma fyrkantiga ansiktet som är
helt ihopköttat till mitten och håret och allting är så jävla roligt, krävs dock två syskon
som också garvar för att palla kolla, men då, när kalle är hemma, då kollar vi på the hills.
Och top model. Kalle gillar de kalla, elaka brudarna.
Jag gillar ingen, jag gillar inte brudar.

Åh I Miss You

Ringerej nu.

Det finns fan inget som heter att inte kunna ta kritik eller kunna ta kritik eller
konstruktiv kritik. Fuck that säger jag bara. Varför ska man ta kritik från någon?

Varför ska någon säga till en att man måste ändra på saker, det är som en omvänd
version av det där med att inte fatta ditchar, om någon inte verkar gilla dig, face it,
personen gillar inte det. Då är det inte läge, då bara är det så.

Ingen kan ta kritik, om det inte handlar om typ ett jävla skolarbete man vill få mvg på.
Konstruktiv kritik är bara ett sätt att bakbinda armarna på någon, göra så att den inte
kan försvara sig. Man försöker försvara dig och personen bara "Du kan inte ta kritik"
Man ba håll käften till jävla våp, klart som fan jag inte kan, passar det inte så stick
härifrån, bara stick jag vill ändå inte prata med dig. Skaffa nya vänner.

Ta ingen jävla kritik.
Fuck kritik.
Credda eller håll käften.

MVH/ Kan absolut inte ta kritik.

Apropå ingenting, jag läste hela Vägen av Cormac MacCarthy i ett svep igår (Vad är
det för jävla namn). LÄS INTE DEN JÄVLA BOKEN. Jag kunde typ inte röra mig av ångest.
Så sjukt jävla hemsk. Och bra. Men fy fan. Den handlar om en pappa och hans son som typ går över USA när världen har gått under. Eller inte gått under. Men a. Typ solen syns inte, det finns inga djur och alla träd och typ alla människor är döda. Allt är bara kallt och de svälter och de få människor som finns käkar upp varandra. Man ba YES precis vad man behöver nu när det börjar bli vinter. Borde slutat läsa efter första sidan.

Ibland när jag kollat för mycket på tv, läst för mycket, känns det som om jag är
full av helt fel saker. Det enda allting består av är ytlighet blandat med extremt
skadade människor, extremt skadade människor och allt är en enda äcklig röra.

Våldtäckter och konstant oro att inte vara värdefull och melodifestivalen.
Linda lampenius var med i playboy och spydde sju gånger om dagen och björn ranelid
säger till henne att är ärrr en mycket vackerrr kvinna. VAD FAN. Varför är det ingen
som sparkar honom i ansiktet? Varför säger ingen något? Hur kan man vara så jävla
omedveten om hur saker och ting fungerar som de flesta människor är?

Nä palla media palla världen.
Jag skiter i alla andra. Jag orkar inte.

Du heter: Jennifer
Smeknamn: Jalapeno. Nämeh.. Jenni ju. Jenniboi, jboi haha äh
Låt som när du är ledsen sörjer till: Mörk är natten innan gryningen - Kultiration
Beroende av: Cigg. Gick två gånger i ösregn genom stan halv fyra inatt för att först
köpa cigg, sen tappa dem och gå och leta efter dem. Blöt men nöjd när jag hittade dem iaf.
Vad tror folk om dig: Att jag är en bitch tror jag? Eller att jag tycker att jag själv är snygg typ haha.
Stämmer det: Ja..
Vad får du oftast komplimanger för: Av tjejer, håret, av killar: Tuttarna. Faktiskt.
Hur imponerar man på dig: Man säger intressant smarta grejer och är jävligt rolig
Brukar du skratta för sig själv: Ja
Vad står det i ditt senast inkomna sms: Haha stridsvagnen
Har du haft sex idag: Yee
Hur svarar du i mobilen: Aadeejenni eller ba tja, hej etc
Antal timmar sömn inatt: Öhhh? typ sju eller nåt kanske
Sov du ensam: Näe
Brukar du komma i tid: Hehe.. Nä..
Hur känner du dig nu: Jävligt sliten men soft
Vanligaste färg på kläder: Blå. True story.
Vad saknar du: ANNA!!
Hade du en bra kväll igår: Jafan
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Näfan
Vad är det värsta du vet: När folk tror att de vet grejer om mig. Buck that. DO TJENNER MIG INTAH!
Har du bra vänner och äkta vänskap: Femhundra procent
När grät du senast: I helgen typ
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Dra till thailand och bli dykintruktör typ?
Vill du gifta dig: Om nån bill ha barefeetbröllop med mig, annars får det vara
Vill du ha barn: Jao det vill jag

Skum grej att man går runt hela sina tonår och mår illa över att man tycker man är
tjock. Sen blir man äldre och soft med sina hips och tits och börjar med p-piller som
gör att man går ner sju kilo. Och känner sig konstig och benig. Nödvändigt liksom.
Nu har jag gått upp i vikt igen vilket kändes bra först, men jag måste börja med de
där pillerna igen för de hjälpte faktiskt mot hormonfesterna inser jag såhär i
efterhand. Ingen ångest, ingen svullenhet, inga sömnlösa nätter. Bara lite
lipighet som jag kan leva med. Så jag kommer förmodligen tappa vikt igen
när jag börjar. Vad gör man?

Please please please let me get what I want

Här sitter jag halvnaken och lyssnar på det smiths. Knarkar serier och toast, fan vad
gott det är med toast, kan typ inte laga något annat för det blir inte lika gott. Lånade
en rysk bok för ett tag sen jag tyckte verkade fett intressant, men jag hann aldrig
läsa den för jag läste bara rocky och diverse andra serier. Nu har jag läst alla rocky
på bibblan så nu har jag lånat lite annat. Det är det enda som distraherar mig från
att vara arg och irriterad. Finkultur deluxe.