Drömde att jag blev kompis med en tjej jag verkligen inte gillar, och
som verkligen inte gillar mig. Tyckte det var aschyst. I verkligheten.. Alltså.. Nej?
Det har jag drömt flera gånger så jag tror att jag helt enkelt innerst inne har jävligt
svårt att acceptera att någon tycker illa om mig. Eller, inte i praktiken, om något sånt
händer kan jag skita i vilket men innerst inne, sådär så det bubblar upp ibland och
jag blir helt villrådig, jag bara
MENMENMEN JAG SOM ÄR SÅ SNÄLL. Typ. Även fast jag inte är det. Även fast
jag klarar mig bra utan de flesta och de flesta klarar sig bra utan mig.

Jag bara väntar på att pappa ska försöka prata med mig igen, jag fattar inte hur han
tänker, han går hela veckorna och utstrålar att han tycker jag är så jävla jobbig och
kass och jävlig och jag är så jävla arg på mig hela tiden och jag skriker tillbaka och han
blir helt chockad och fattar inte alls att det är en fördämning som kommer sluta med att
vi inte kan vistas i samma hus
sen plötsligt kan vi sätta oss ner och ha deep talk om mitt liv, och förr väntade jag
jämt på det, ville bara att han skulle prata med mig så jag kunde få minnas att han
faktiskt inte tycker illa om mig men jag vill inte, jag vet inte, jag kan inte prata med
någon som trycker ner mig hela tiden. Jag är inte ok med det. Eller? Borde jag vara det?
Jag har ärligt talat fullständig panik för jag vet inte vad jag vill, jag tycker undan
och trycker undan och trycker undan men jag är helt terrified.

Det är det här med att ta kritik du alltid tjatade om, du tjatade om vad som var fel
med mig, och när jag blev förbannad och ledsen sa du att jag inte kunde ta kritik,
men jag vet inte om jag tycker att man ska behöva ta kritik för sin personlighet.
För allt. Hur ska man klara att INTE bli förbannad? Jag vet.
Och det här trots alltet.

Jag gillar mig men jag tål mig inte liksom. Jag tycker att jag är jävligt safe, förutom all
ångest och passivitet och blockeringar och skräck och skit som ligger i vägen för allt annat,
allt det bra och jag tycker att jag har ganska snygga drag i ansiktet och näsan och käkbenet
och ögonen och tänderna och jag tycker att min kropp kunde varit värre förutom på kvällarna när jag speglar mig och bara är tjock och tycker jag ser hemsk ut och liksom,
om inte allt det här, vart vore jag nu då, vad vore jag och vem? Jag kunde ha skrivit en
bok by now om jag inte var ett sånt jävla blockerat retard som tvångsmässigt måste
förstöra för mig själv med jämna mellanrum och däremellan är jag bara uppe och
hämtar luft, hinner aldrig börja simma, dyka, leta efter saker och få någonting gjort,
allting står bara stilla inuti, vågar inte ta ett enda steg av rädsla för att trampa fel,
håller andan och blundar.

Och det är ju inte det att jag inte gör något som är problemet, det är ju allt det andra.
Jag är inte ledsen jag är arg. Varför ska just jag göra idioti så jag inte får det jag allra
helst vill ha? Bara håller andan och hoppas att det ska ordna sig.