Ta nu inte så hårt på att jag grinade, det är bra att grina, det är mycket bättre att grina
än att inte göra det, hur tidigt på morgonen det är är och även om det bara är tio minuter.

Det är alltid lika underligt att börja grina. Som en utomkroppslig upplevelse som
brandövningar inte på riktigt det här händer inte.
Jag har tio minuter på mig. Jag ligger under täcket tills klockan är 04:06. Jag tänker
att det börjar kännas konstigt i bröstet, mjukt på något sätt.
Varför gråter jag inte tänker jag, borde jag gråta?
Och inser att hela dagen trodde jag att jag hade ångest - förstod inte varför inser att
det var för att jag blev ledsen. Jag blev ledsen för tusen saker på en dag. Jag sa jag
kan inte bli kär det är nog en defekt jag har.
Då blev jag ledsen.
Jag blev ledsen för att du är försvunnen nu.
Jag blev ledsen och det var först klockan 04:06 jag lyckades identifiera inte bara
skrattar med en sten bakom bröstbenet. Jag tänker blir jag oftare ledsen än jag tror och
nu förstod jag det eller var det bara en ovanligt ledsen dag?
Jag vet verkligen inte.
Jag är ju konstig. Jag gillar inte har inga känslor för någon. Jag kan inte bli kär i någon
det är nog en defekt jag har. Därför ska man inte bli kär i mig heller.
Jag har fått dig att försvinna med min egen benhårda vilja. Ändå börjarade jag gråta.
Jag låg med ögonen öppna i förvåning och grinade utan att fatta varför.
Jag tittade på det blå skenet från stereon och grinade som om jag var tretton oförstörd
och fortfarande blev ledsen för saker folk gjorde och sa om mig. Jag är ju konstig face
it men om jag bara vill vara jag, om jag vill vara någon man kan bli kär i, om jag vill
kunna bli kär,  om jag vill klara av att ha känslor -
vem ska jag säga det till då?

Jag håller på att få migrän. Jag har en kula i tinningen som rör sig när jag rör mig.
Jag sa att jag älskade dig det är som att minnas en barnbok med brorsan. Som att
han kramar mig tyst innan han lägger sig. Att ligga i lillasysters nittiosäng på varsin
sida om henne och garva åt jurassic park. Som att han säger att vi inte kvar de
bästa gastonalbumen för han kunde läsa när han var fem och rev ut varje
sida när han läst klart. Dricka te klockan ett och garva åt tidningar om mat,
vadsomhelst varvat med tystnad.

Och vi sitter helt tysta på hans madrass, jag äter falafel och tänker på att jag inte vill
att min familj ska flytta fast jag kommer flytta härifrån ändå får jag en klump i halsen
av tanken att inte kunna komma hem.
Och vi är helt tysta tills han säger
"någon gång måste de ju flytta"
utan att jag sagt ett ord.
"Hur vet du vad jag tänker?" frågar jag.
Vi tänker väl likadant svarar han.

Det är jävligt underligt.