Har inte råd att röka, jag visste det, ändå suger det. Jag bara svävar runt lite. Bara
väntar på det där telefonsamtalet from pappa när han fattat att jag svarar ännu mindre
på samtal från "okänd" än om det står "pappa", när någon måste ta ner mig på
jorden. Han bara undrar var jag är, den allomfattande numberone-frågan. Det är okej,
jag är här, det är bra.
Ingen har koll på mitt läge. Allra minst jag själv.
Det har aldrig varit såhär jobbigt att vara hemma, för det känns så sorgligt.
Mitt rum känns som en garderob.