Drömde att jag blev kompis med en tjej jag verkligen inte gillar, och
som verkligen inte gillar mig. Tyckte det var aschyst. I verkligheten.. Alltså.. Nej?
Det har jag drömt flera gånger så jag tror att jag helt enkelt innerst inne har jävligt
svårt att acceptera att någon tycker illa om mig. Eller, inte i praktiken, om något sånt
händer kan jag skita i vilket men innerst inne, sådär så det bubblar upp ibland och
jag blir helt villrådig, jag bara
MENMENMEN JAG SOM ÄR SÅ SNÄLL. Typ. Även fast jag inte är det. Även fast
jag klarar mig bra utan de flesta och de flesta klarar sig bra utan mig.

Jag bara väntar på att pappa ska försöka prata med mig igen, jag fattar inte hur han
tänker, han går hela veckorna och utstrålar att han tycker jag är så jävla jobbig och
kass och jävlig och jag är så jävla arg på mig hela tiden och jag skriker tillbaka och han
blir helt chockad och fattar inte alls att det är en fördämning som kommer sluta med att
vi inte kan vistas i samma hus
sen plötsligt kan vi sätta oss ner och ha deep talk om mitt liv, och förr väntade jag
jämt på det, ville bara att han skulle prata med mig så jag kunde få minnas att han
faktiskt inte tycker illa om mig men jag vill inte, jag vet inte, jag kan inte prata med
någon som trycker ner mig hela tiden. Jag är inte ok med det. Eller? Borde jag vara det?
Jag har ärligt talat fullständig panik för jag vet inte vad jag vill, jag tycker undan
och trycker undan och trycker undan men jag är helt terrified.

Det är det här med att ta kritik du alltid tjatade om, du tjatade om vad som var fel
med mig, och när jag blev förbannad och ledsen sa du att jag inte kunde ta kritik,
men jag vet inte om jag tycker att man ska behöva ta kritik för sin personlighet.
För allt. Hur ska man klara att INTE bli förbannad? Jag vet.
Och det här trots alltet.

Jag gillar mig men jag tål mig inte liksom. Jag tycker att jag är jävligt safe, förutom all
ångest och passivitet och blockeringar och skräck och skit som ligger i vägen för allt annat,
allt det bra och jag tycker att jag har ganska snygga drag i ansiktet och näsan och käkbenet
och ögonen och tänderna och jag tycker att min kropp kunde varit värre förutom på kvällarna när jag speglar mig och bara är tjock och tycker jag ser hemsk ut och liksom,
om inte allt det här, vart vore jag nu då, vad vore jag och vem? Jag kunde ha skrivit en
bok by now om jag inte var ett sånt jävla blockerat retard som tvångsmässigt måste
förstöra för mig själv med jämna mellanrum och däremellan är jag bara uppe och
hämtar luft, hinner aldrig börja simma, dyka, leta efter saker och få någonting gjort,
allting står bara stilla inuti, vågar inte ta ett enda steg av rädsla för att trampa fel,
håller andan och blundar.

Och det är ju inte det att jag inte gör något som är problemet, det är ju allt det andra.
Jag är inte ledsen jag är arg. Varför ska just jag göra idioti så jag inte får det jag allra
helst vill ha? Bara håller andan och hoppas att det ska ordna sig.

När jag var femtom och emelie var sexton brukade hon väcka mig på morgnarna
genom att ringa och skriksjunga i luren, och när vi sov över brukade hon väcka mig
genom att hoppa i sängen och peta mig med blad från krukväxterna i ansiktet.
En gång när vi båda var heartbroken låg vi och grinade tillsammans hela natten.
Jag och carro brukade ta bilder åt varandra på killarna vi var kära i, alltså jag på
hennes och hon på min för att visa varandra, och när jag var lucia i nian och carros
mamma filmade snodde carro kameran och filmade min crush.
Vi hängde och åt chips VARJE kväll och jag vägrade svara när mina föräldrar ringde.
Om vi inte umgicks pratade vi i telefon tre timmar varje kväll.
Min första fylla var jag och carro i carros kök, klockan sex på valborg då vi drack
en petflaska med whishy, kaffelikör och vodka.
Varför har vi blivit så gamla?

Herregud är det för att jag förträngt en grej som jag har förträngt allt annat också
för nu börjar jag minnas tänka på saker från då
minns du när vi bråkade, den enda gången vi måste varit femton? ja femton jag vet att
vi gick i högstadiet och du var trött på att oroa dig för mig på att jag redan då drack för
mycket rökte för mycket gjorde illa mig på allt och alla och vi  var fulla och jag ringde du
skrek i luren att jag skulle sluta ringa dig och jag sa nej jag kommer inte sluta ringa dig
kommer aldrig sluta ringa dig
och på måndagen sa jag att jag var sjuk ville inte gå till skolan hade grinat hela söndagen
och din mamma ringde min pappa och sa att det var en annan liten tjej hemma hos er
som låg i sängen och grät och vägrade gå till skolan och de tvingade oss att prata och din
mamma kom på att du och jag och hon skulle åka till lidingö istället för att gå till skolan
den dagen haha minns du det minns du den dagen att vi åkte till lidingö och jag var
livrädd att säga nåt fel göra nåt fel som ett ljus i baksätet på bilen och du sa att du fortfarande var arg men du kunde inte låta bli att le och fnissa för du tycker ju om mig
och jag lovade att skärpa mig och tänka på dig och
jag slutade röka
men jag började ju igen och vi sitter inte ihop längre jag vet bara minns
att du grinar och jag älskar dig och går sönder när du är ledsen och man får inte
kramas jag vet man får bara säga att man vill krama dig
och ett annat dagen efter när det tillochmed var så att det var pappa som bett dig
sova här och vi vaknade och jag frågade om du var arg på honom och
du var så jävla arg
jag älskar dig
minns saker och måste göra av det någonstans

Nyss när jag satte på kaffe åkte det förbi en kille på en sånhär liten crescentmoppe
med randig tröja och keps och ryggsäck skateboard på pakethållaren. Precis en sån
jag ville ha när jag var fjortonfemton. (Killen alltså, varken moppen, tröjan, kepsen
eller ryggsäcken.)
Någonting med lukten, frisyren, koncentrationen, händerna.
Men när man gav sig in i det med en jävla massa hjärta visade det sig alltid att man
inte hade så mycket att hämta som man trott. Att det bara var man själv som målade
upp världar och bilder inuti huvudet och verkligheten bara var kinden mot betonggolv
och cigaretter och sommaren var så kort, det tog så lång tid att förstå, man stod
med din sjuåringshjärna och sjuåringsögon och förstod inte.
Så blev man full och väck och grinade.

Jag menar herregud de var ju femtonsextonåriga snubbar och nu fyller man tjugo
och jag menar, herregud igen så mycket bättre har det inte ens blivit. Det är mer som
om sprickan växer och man gör sig inte illa lika ofta men när man väl gör sig illa är
det tusen gånger värre, misstagen blir inte misstag utan personlighetsdrag.
Om man gör sig illa.
Det mesta kan man ändå hålla på behörigt avstånd, rucka på förutsättningarna, här är
det jag som är bäst spelar ingen roll vad ni gör.
På ett sätt var det tillochmed bättre att vara fjorton, inga väggar och gränser och
isblock inuti, bara känslor som rann ut över alla bredder och en enorm ability att
grina över saker. Jag sörjer att allting blev så förstört, att allting hände, att jag inte fick
tillbaka min kropp och min blåögdhet.

Man har en sån enorm möjlighet att göra varandra så jävla illa. Och jag ska säga dig
att jag tänker på det här varje dag. Jag har tänk så mycket på det här. Men ändå är
mina sjuåringsögon stora och oförstående på hur man kan
hur man kan och händer runt handleder.

Och hela den här bilden alla verkar ha i huvudet och frågan är vad det ska defineras
som, hela den här grejen som i brist på bättre ord kallas för kärlek och som oftast i
praktiken inte fungerar. På ett eller annat sätt. För det är inte kärlek det handlar om.
Det är att man är så rädd att vara ensam och att man är så rädd att vara ensam är för
att man inte riktigt fixar sig själv. Och utifrån den desperationen är det svårt att pricka
rätt, att inte bara ta någon och fästa sig vid och fascineras av och lukta på halsen
och vara hög och blind och slippa tänka på allt det där som kryper som feta
ångestlarver under huden. Men fixar du inte dig själv fixar ingen annan dig heller.
Alla människor har ju någonting som går att älska. men alla människor kan inte se
så rakt på dig och se allt det hos dig som är så värdefullt och älskvärt. Och kan han
inte det så är han inte värd det.

Att det tog så lång tid för en att fatta vidden av hur mycket man kan använda saker
som redskap i destruktivt syfte. Och det fanns stunder då jag tänkte att jag bär det
här, jag är så jävla stark, jag tar kärleken i min famn, sväljer den hel, jag kan älska
för två när du skriker.
Men är det inte samma sak jag känner för min hund
så är det inte kärlek.
Det är som om man har någonting fint och bra i händerna men man tappar det hela
tiden, tappar ut allting, allting går till spillo, varenda droppe.
Det är så man lär sig.

Jag söker mig till känslor jag känner igen. Fan vad jag saknar att inte vara snärjd. Att
inte vara pansar på pansar på pansar på pansar. På pansar.
Och att vara kär på ett oskyldigt oberäknande fnittrande sätt att inte hålla stenhårt
fast vid ingenting. Inte börja första månaderna i en sorts kokong av misstänksamhet.
Hit men inte längre tills jag vet något som jag aldrig kommer få veta. Alltid tre steg
bort eller full beredskap på flykt och jag måste ha känt saker. Kunde inte slita mig.
Därför var jag tvungen att trampa på dig.
Höja ögonbrynen. Kasta det på marken. Jag försöker förklara varför det gör mig så
stark att vara själv. Jag kan använda styrkan till annat än full beredskap. Giv akt och
osäkrad kpist i höfsta hugg. Vaksamhet höger vänster bakom framför.
Jag saknar att inte vara rädd och hård och cool. Saknar att skriva sjukt töntiga
kärlekförklaringar. Saknar att bli sårad på riktigt
inte bara höja på ögonbrynen
säkra
gå vidare.

Ibland är det bara irriterande och snurrigt att veta grejer om andra för när jag väl vet
kan jag inte låta bli att fundera.
Jag såhär bara tänker och du är så ynklig du har alltid varit så ynklig och osäker så
fort man kom lite närmare dig var du bara rädd och jag tyckte det var en sån turnoff jag
tyckte du var så jävla löjlig och tog dig aldrig på allvar och det skäms jag för nu men
jag förstår inte hur du kan förvänta dig någon respekt du måste förtjäna den och jag
förstår inte hur du av alla människor kan ha fått lov att bete sig sådär, det är
skrattretande sorgligt. Det har varit lite intressant ur sånahär psykologiska synvinklar,
jag kan inte låta bli att fundera på hur det fungerar. Hur kan man vara så förutsägbar
och jag tror säkert att du har äkta känslor som alla andra men det är lika
skrattretande sorgligt att inte kunna stå för det. Hela vägen. Så fegt.
Du är inte värd det. Du är så oförtjänt av det och det gör mig så trött.
När jag skrivit detta ska jag sluta tänka på saken alls för det är alldeles
för förutsägbart.

Du inser väl att misstag inte är misstag längre när man gör om dem
om och om och om igen är de något annat
och du inser väl att chansen att se sig själv när man ser på någon annan ökar
lavinartat om man har livlig fantasi
kan man se precis vad man vill precis var man vill
att skillnaden mellan att vilja och bli tvingad är som skillnaden mellan asfalt och sand
barfota på trägolv och barfota i snön
det som styr mig är föränderligt som vatten jag har aldrig förstått det här med att jaga
och fly i flock
måste göra det själv
det är då jag känner dig som närmast mina ögon dina ögon när vi ser på varandra
bara inte varandra
jag har egna ögon nu jag har glidit tillbaka in bakom dem
här på havsbotten sitter jag med benen i kors gungande lugn
och landningsbanan var för svår att hitta för att fucka bort den igen