Det har smugit sig på men babysister har fan förvandlats till en fullfjädrad teenager
utan att jag liksom riktigt har varit med på det.. Jag tror att hon är typ nio år gammal
och så inser jag att jag är mindre än henne! Jag vet det hände inte nyss men det har liksom
smugit sig på! Nu är det för mycket fact för att bortse från.
Och hon går runt här och är astrött och hatar skolan typ.
Sover på dagarna, har utkletat smink runt ögonen på söndagsmorgnarna och jag
bara VAFAN jag har monopol på det här beteendet! Hon tar ju över min roll.
Jag måste bli vuxen.
När vi var i lund fick hanna en megakram av min bror där han lyfte upp henne men
mig kramar han alldeles försiktig, och så säger han "dig måste man ju krama
försiktigt, det känns som om du ska gå sönder annars", varpå hanna säger "jag får
testa!" och ger mig en likadan kram och håller med.
Känner mig lätt omyndigförklarad.
Tur att man har liite hips och tits så man får känna sig som en kvinna iallfall.
Om inte en vuxen liksom.

"Den han fann kommer han aldrig mer att träffa
hon är borta nu
om någon ville känna i alla såren"

Jag måste sluta vara oförsiktig med mig själv. Vi måste vara rädda om varandra och
rädda om oss själva från och med nu. Från och med nu ska inget ont hända.
Jag var femton sexton sjutton och jag var dum jag var känslig snäll
smart jag var bara aldrig rädd om mig och ju mindre jag var rädd om mig desto
mindre mindre var jag rädd om mig och desto mindre kunde jag hålla mig sund desto
mindre kunde jag ha känslor som gick att hålla i schack som var inte rädda trasiga
och nu står man här och så är det.
Jag vill knacka på dörren till skoltoan där jag sitter inlåst på andra sidan och kippar
efter luft och säga det är bara jag som får komma in, det löser sig, vi går hem och
dricker te, det gör ingenting, jag lovar, det gör ingenting, det är inte ditt fel.
Jag vill gå in i mitt rum som femtonåring, sextonåring, sjuttonåring, till den lilla tjejen
som låg och stirrade i taket och inte kunde gråta och lägga mig brevid mig själv i
sängen och säga det är inte ditt fel, ingenting är ditt fel, du är så himla fin och inget
ont får hända dig någonsin, någonting, inget ont ska hända.
Jag lovar. Du kan sova nu jag håller dig.

Jag vet inte
det kanske är
att man syns hela tiden att folk har ögon är som lasersikte
är någon sorts anonymitet jag vill ha
för all hud all kontakt är bara vardag jag tittar på väggarna
du är en vägg
det är inte som i mitt huvud som i böckerna som i det jag skriver
och det slutar alltid med att jag börjar fantisera om automatvapen igen
strategier att mörda presidenter kungen någon på espressohouse
aldrig fantasier om valar och zebror bara när det bara är jag kan jag uppbåda
så mycket vacker i den här världen som verkligen finns
inte bara i min hjärna

den här kopplingen till verkligheten överallt utom här
det är som en plasmatv
som den där hanberglin-stripen
"men tänk så små och suddiga vi skulle verka"
borde vara hotellrum borde vara fantasi
inte så jävla mycket påtaglig ögonkontakt eller
inte bara den här ögonkontakten som är överallt
liksom inte bara här

jag är nitton
jag har glömt jag vet ingenting
alla Kär är som blekta fotografier, jättegamla
otydliga som bottenslam
som alla fotografier jag fick av panik av i ettan och aldrig framkallade
jag ville vara själv
det var alltid så jävla trångt och jag hatade er
oftast kände jag inte igen mig själv på kort
och oftast känner jag inte igen mig själv
jag är min egen roliga kompis

jag är din roliga kompis
jag drar med dig i handleden och skrattar med mina storaframtänder mot dig
och du gillar mig
varför gillar du mig? varför får jag ta dig i handen och dra med dig på saker?
du gör ju aldrig det med mig
hur fick jag min roll och du din roll?
jag gillar min och du gillar din
inbillar jag mig
är det så?

jag kan inte prata i telefon just nu jag är inte i verkligheten just nu jag är bara inuti
min egen hjärna
så jag svarar inte
jag skyller ifrån mig
jag är alldeles för hes och dricker en massa te istället
ligger i min säng med ansiktet i kudden läser med bara ena ögat
allt jag kommer över
fiffias mammas novell och vita andersen jag gillar inte vita andersen så jävla mycket
inte så jävla mycket ljud
pappa ska ha fest eller middag eller vad det nu är på fredag så vi har en massa
alkohol hemma
jag tittar på tv och gråter så fort det är sorgligt
allt på tv är konstgjort för att beröra mig eftersom ingenting berör mig annars
måste jag gråta till tvn

jag får en bild i mitt huvud där jag går förbi killen som tog min oskulds hus
han bor inte där längre
jag mår lite illa när jag tänker på det
det spelar ingen roll
det som hände i förrgår är lika otydligt som det som hände för sju år sen
så jag kan lika gärna bara gå runt och ljuga ihop en hel värld
som är

inte mer
bara något annat

Jag har sönder alla mina kläder och det har jag alltid gjort men sen har jag jättesvårt
att släppa dem ifrån mig, jag älskar mina kläder på något vänster, ett eller två år
senare inser jag att de här jeansen är ju jättepaja
jag sover dygnet runt om ingen väcker mig - var inte det när man var 14 och i
puberteten det var så? skulle inte puburteten övergå i... Något annat?
jag läser barnböcker
jag ställer in kaffebringaren i kylen
jag ritar katter och elefanter
jag kan inte ha något förhållande för då dör jag
jag har ingen ordning i mitt rum, städade både toan och hallen till mitt rumt men det hjälpte inte
jag älskar mina djur mer än allt
jag saknar fiffis hund så det susar i bröstet
jag läser bert och ser på disneydags och dricker saft
jag är rädd för vuxna människor ibland när jag är förvirrad så blir jag verkligen fem igen
jag drömmer antingen mardrömmar eller harry p/s o/ terry p-drömmar där jag flyger,
oftast innehållande späckhuggare
inatt drömde jag att jag hånglade med en kille med rakat huvud och hakkors på
jackan - han var nog en blandning mellan killen i patrik 1,5 och edward furlong i
american history x - jag får fjärilar i magen när jag tänker på det
jag sover i mitt röda nattlinne men jag kan inte sova det svider så i mina ögon i hela
min kropp och jag kan inte släcka lampan, på riktigt, jag får panik det är någon i rummet
fåglarna börjar kvittra jag är så trött att jag gråter
det svider i mina ögon men jag vill inte gå till doktorn igen, hatar doktorjäveln som
inte kan göra något åt att mina ögon är helt fuckade och är rädd för vårdcentralen
sjukhus allt
jag blir så jävla stressad
jag lägger mig på trägolvet i vardagsrummet och vägrar
fan vad jag vägrar
blir vuxna människor lugna av att ligga på trägolvet och vägra?

Jag och anna började entusiastiskt diskutera att vandra över island. Först ville anna att
vi skulle gå från stockholm till lund, men det verkade så fullständigt meningslöst, så
island verkade mer safe.
Vi kollade hur långt island är. Det skulle ta tio dagar. Vi tänkte att man kanske kunde
gå uppifrån och ner istället. Det tar nog sex dagar. Kanske stöter på någon trevlig
islandshäst att dela mitt liv med. Jag har pms om ni inte märkt det.
Jag bara gråter. Måste tycka upp mig.
Rycker i mig själv.
Hejdå.

Island

Ta nu inte så hårt på att jag grinade, det är bra att grina, det är mycket bättre att grina
än att inte göra det, hur tidigt på morgonen det är är och även om det bara är tio minuter.

Det är alltid lika underligt att börja grina. Som en utomkroppslig upplevelse som
brandövningar inte på riktigt det här händer inte.
Jag har tio minuter på mig. Jag ligger under täcket tills klockan är 04:06. Jag tänker
att det börjar kännas konstigt i bröstet, mjukt på något sätt.
Varför gråter jag inte tänker jag, borde jag gråta?
Och inser att hela dagen trodde jag att jag hade ångest - förstod inte varför inser att
det var för att jag blev ledsen. Jag blev ledsen för tusen saker på en dag. Jag sa jag
kan inte bli kär det är nog en defekt jag har.
Då blev jag ledsen.
Jag blev ledsen för att du är försvunnen nu.
Jag blev ledsen och det var först klockan 04:06 jag lyckades identifiera inte bara
skrattar med en sten bakom bröstbenet. Jag tänker blir jag oftare ledsen än jag tror och
nu förstod jag det eller var det bara en ovanligt ledsen dag?
Jag vet verkligen inte.
Jag är ju konstig. Jag gillar inte har inga känslor för någon. Jag kan inte bli kär i någon
det är nog en defekt jag har. Därför ska man inte bli kär i mig heller.
Jag har fått dig att försvinna med min egen benhårda vilja. Ändå börjarade jag gråta.
Jag låg med ögonen öppna i förvåning och grinade utan att fatta varför.
Jag tittade på det blå skenet från stereon och grinade som om jag var tretton oförstörd
och fortfarande blev ledsen för saker folk gjorde och sa om mig. Jag är ju konstig face
it men om jag bara vill vara jag, om jag vill vara någon man kan bli kär i, om jag vill
kunna bli kär,  om jag vill klara av att ha känslor -
vem ska jag säga det till då?

Jag håller på att få migrän. Jag har en kula i tinningen som rör sig när jag rör mig.
Jag sa att jag älskade dig det är som att minnas en barnbok med brorsan. Som att
han kramar mig tyst innan han lägger sig. Att ligga i lillasysters nittiosäng på varsin
sida om henne och garva åt jurassic park. Som att han säger att vi inte kvar de
bästa gastonalbumen för han kunde läsa när han var fem och rev ut varje
sida när han läst klart. Dricka te klockan ett och garva åt tidningar om mat,
vadsomhelst varvat med tystnad.

Och vi sitter helt tysta på hans madrass, jag äter falafel och tänker på att jag inte vill
att min familj ska flytta fast jag kommer flytta härifrån ändå får jag en klump i halsen
av tanken att inte kunna komma hem.
Och vi är helt tysta tills han säger
"någon gång måste de ju flytta"
utan att jag sagt ett ord.
"Hur vet du vad jag tänker?" frågar jag.
Vi tänker väl likadant svarar han.

Det är jävligt underligt.